I går när hjärtat kom så märkte han på en gång att det var något med mig. Snacka om att vara lyhörd.. att vi börjar känna varandra.
Så han frågade om jag behövde prata om något..
Så då berättade jag om min oro. Min rädsla. Att jag är så rädd att mista honom.
Åh tänk så skönt det är efteråt.. Att man känner sig så mycket lugnare. Att oron faktiskt släpper.
Att bara våga vara i nuet. Våga leva här och nu. Att bara våga ta emot kärleken. Att våga vara älskad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar