Fick ett samtal från en förälder i laget. Ett mycket tråkigt samtal, där hon berättade att hon fått cancer. Givetvis den elaka sorten.. så hon skulle nu börja hela behandlings maskineriet. Tråkigt..
Det är så stort att ta in.. man blir så ställd.. vad säger man?
-Krya på dig...
Nä.. det känns ju lite sådär.. Det är verkligen svårt.
Det känns mera ok att säga "ha det så bra du kan".. eller nåt sånt.
Men det var bra att hon berättade, så jag förstår varför killen kanske inte kommer på träning.. eller kanske är ledsen.. kanske utagerande. Barn reagerar ju så olika.
Fy.. det känns som om det handlar om när man får det, inte om..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar