Panik

Vilken panik! Hämtade William hos hans kompis kl 17 idag. Vi drog ner o hämtade nya match tröjorna först innan hemfärd o mat. Efter maten gick Wille in för att duscha då han skulle på disco. Ut kommer han efter en sekund, skrikandes;
-Jag har ingen knapp! Knappen är borta!
-Va, säger jag, Vadå borta?!
Tittar o ser att knappen verkligen är borta!!
Oj oj.. vad göra? Fram med alla grejor, försöker trycka in en ny, går inte...
-När tror du att du tappade den, frågar jag?
-Kanske vid lunch, kanske på eftermiddags rasten...
OJ, då är det panik på riktigt!
Det handlar om några timmar innan knapp hålet växer igen...

In med ungen i bilen, foten på gasen o järnet upp till Barn akuten. På vägen så ringer jag o säger att vi är på väg.

Väl där så får vi komma in ganska fort.. ja, dom har ju också fattat att det handlar om TID!
In kommer en underbar kirurg, som är lugn o fin mot William. Han tar en liten slang o trixar in i hålet. Tar en tjockare slang o fortsätter.. en ännu tjockare...
Till slut är hålet så pass stort att han trycker i knappen igen.
Wille har före det här givetvis fått lugnande, smärtstillande och är lugn o stabil, så där som bara han är el kan. William är alltså helt underbar, inget skrik, inget - jag vill inte... nää ungen bara köper läget, förstår att det ska göras och att det görs fortare o enklare om han samarbetar!

Efteråt så frågar William;
-Nu när jag var så duktig, kan jag få ett nytt spel då?
-Självklart!! En sån unge bara måste belönas o uppmuntras!

När vi efter en stund, för att vänta ut att medicinen ska gå ur, så säger Wille fortfarande påverkad;
-Är det så här du är när du går på Flustret mamma!?
Ja... och vad svarar man på det..?!