När dårar försöker ta barn...

Åkte ut och mötte William med vinterjacka och skor kl 24 igår. Med tanke på att det nästan var 20 minus så skulle ung stackarn få en temp skillnad på ynka 40 grader. Lite skillnad..

Så lilla mamman står där, förväntansfull, lite dunkande under bröstbenet.. längtig..

Dörrarna öppnas och ut strömmar folk. Många kommer.. ingen son. Lång väntan. Varmt.
Där.. där kommer mammas hjärta. Jag går ner på knä, sträcker ut armarna.
Då skriker kvinnan som pappan är ihop med, som jag förövrigt aldrig har tyckt om. Som jag bara haft en känsla om att det är något knas, generalknas- och tänk så rätt man kan ha..!
- Du, du gör det inte! Du tar honom inte, säger den här kvinnan och pekar på mig. Hytter lite så med näven. Drar min son åt andra hållet.
Jag väljer att igronera människan och kramar min älskling.. hårt.. länge.. bara insuper han.. han som varit borta från lilla mamman i 15 dagar. Som jag har längtat så mycket efter.

Människan, som pappan alltså valt som kvinna(hur tänkte han här..?) som tror att hon kan bestämma över mig, över mitt barn, fortsätter att domdera. Gapar skriker inför mitt barn.
Mitt barn som aldrig behövt upplevt ett bråk på snart 9 år, som aldrig behövt sett sina föräldrar bråka, den stackarn står mitt i det här..

Jag ber henne lugna sig, säger åt henne att hålla käften. Att hon minsann inte ska bestämma. Hon väljer att fortsätta..

Nu har jag hunnit bli ordentligt upprörd, så där så händerna skakar, så där så rösten skär sig. Nu är Sandberg ARG!! På riktigt!

Mitt i det här, säger min kloka underbara son, han som är lojal, som aldrig bråkar med sina kompisar, som vill alla väl, som är så trött efter en flygtur på nätta 9 timmar..
- Det är okej mamma. Jag följer med dom.

Där ger jag mig. Tänker att fan, jag sjönk till hennes nivå, inför William. Men jag tänker inte stå och dra i honom åt två håll. Där biter jag ihop och tänker.. vänta du bara din apa, du kommer aldrig att få min son. Han är min- bara min!

Att inte människan kan visa större empati. Att hon inte förstår att längtan efter en son är så stark.
Det var inte min tanke från början att jag skulle ta med honom hem. Nej, min tanke var att bara säga välkommen hem, krama honom, sätta på honom varma kläder..
Men om en dåre till människa står och säger åt mig vad jag ska göra eller inte får- själklart vill jag göra det då!

Men en sak är säker; Mig jävlas man inte med. Mig ger man sig inte på. Mig sätter sig ingen på. Och absolut inte en människa som inte har med min son att göra! Punkt!